Klockan 19.30 finländsk tid går mitt sista inslag från London ut i TV-nytt. Skönt är ordet.

Det har varit en otrolig upplevelse att vara med om ett OS, det har hänt mycket och samtidigt som det varit tungt har det varit roligt.

Nu då målet hägrar känns det bra att åka hem men samtidigt vemodigt då nyhetsgänget, jag, Nora Kajantie och Meira Valtonen har haft det roligt då inslagen har gjorts.

Vad blir då kvar efter OS? Jag den frågan försöker jag svara på i inslaget.

För mig personligen är jag en erfarenhet rikare och det jag kommer att minnas med London och OS var glädjen bland idrottarna, åskådarna, organisatörerna och journalisterna.

Det här var mitt första OS och får se om det blir fler.

Over and out!

Där jag bor finns ingen handboll. Där finns massvis med händer och en hel del bollar, men ingen Österbottning har någonsin förstått att kombinera dessa två saker. Därav var jag också blygsamt bevandrad i grenens finesser och fascination när jag gav mig ut på karriärens första och eventuellt enda handbollsreportage.

Så mycket visste jag att Sverige och Ungern möttes och att arenan vad den tidigare baskethallen. På vägen till hallen gick jag förbi ungersk TV och insåg att det är ett gäng med vinnarskallar som Sverige ställs emot.

Väl framme i hallen inleddes en intensiv kamp mellan två välspelande lag. Den ungerska superstjärnan Nagy var värdelös medan bägge målvakterna storspelade. Sverige ledde drabbningen med tre bollar i paus och vann sist och slutligen med 27-26 efter en fin insats. Läktarkampen vann svenskarna också, såväl bland publiken som på pressläktaren.

Min vän och kollega Kristian Karlsson satt i hallen och refererade matchen. Efter drabbningen var han svettig och nöjd, och dessutom taggad inför den andra semifinalen. Kristian, precis som alla andra förståsigpåare på arenan pratade om Kroatien-Frankrike som den moraliska finalen och det faktum att vem Sverige än möter så gäller dom som rejäla underdogs. Visste ni förresten att Kristian spelat en korv i Buu-klubben?

När matchen var slut hade Sverige alltså vunnit och tagit sig till OS-final. Alla ropade och tyckte det var mycket roligt och allmänt skoj. Försökte lokalisera svenska kungen, men är inte säker på att Hans Majestät var i byggnaden. Hur som helst, segerscenerna ville aldrig ta slut då Sverige bokade en plats i finalen för första gången på 12 år.

I intervjuzonen inledde kramkalaset då SVT, SR, BBC, NRK och Yle Sporten (läs: jag) ville ha kommentarer av glada svenska vinnare. Ungrarna var sura och gick med hängande huvuden till omklädningsrummen. Deras tränare, som jag sett spela en av Tonys polare i The Sopranos tidigare, svarade tappert på varför nationens handbollsherrar inte tog det där sista steget.

Lyssna på en intervju med Jonas Larholm här –> http://soundcloud.com/aacuz78/jonas-larholm

Lyssna på intervju med Ola Lindgren här –> http://soundcloud.com/aacuz78/ola-lindgren

Kungen i matchen och min ”Man of the Match” var onekligen Mattias Andersson, han svenska målisen. Döm om min chock att han startade, eftersom Johan Sjöstrand hade gjort en kanoninsats i Danmark-matchen (den andra av tre handbollsmatcher jag sett i London, och samtidigt i hela mitt liv för den delen). Men Andersson visade sig vara helt rätt drag i mål för svenskarna. Hans tyska var dessutom klockren.

Efter matchen fick jag också en pratstund med Magnus ”Slangen” Wislander. Slangen nonchade mig första gången, men envis som jag är häckade jag utanför toaletterna vid presscentret och fick napp på mitt andra försök. Wislander var nöjd och glad. Han var dessutom på toaletten samtidigt med Kristian Karlsson (se ovan) och jag gick chansen att fråga Kristian helt uppriktigt och ärligt utan baktanke: ”Såg du Slangen?”….

Lyssna på intervjun med Wislander –>   http://soundcloud.com/aacuz78/magnus-wislander

Väl ute från arenan var Olympic Park fullt av kroatiska och franska fans, som alltså laddade för den moraliska finalen. Där fanns också en hel klunga av svenska supportrar som troget väntade på sina hjältar vid spelarutgången – en spelarutgång där spelarna faktiskt kom ut och beblandade sig med sina supporters. En allmänt skön stämning rådde bland de tillresta handbollsvännerna och jag såg en vikingahatt och en kille som var skrämmande lik Markoolio.

In alles var handbollsupplevelsen gemytlig, resultatet ur ett nordiskt perspektiv behagligt och erfarenheten som journalist ovärderlig.

Tack och förlåt.

OS är stort och då fem dagar återstår av tävlingarna fortsätter London visa upp sin vackraste sida.

Som min kollega Koivukangas skriver är människorna glada, gästvänliga och hjälper gärna till då man har frågor. Det känns verkligen inte påklistrat men kan förstås bero på min akkrediteringsbricka jag går omkring med runt halsen.

Men London är så mycket mer än bara OS. Då jag under veckoslutet hann ha ett par dagar ledigt bekantade jag mig med Soho där restaurangerna, pubarna, caféerna och teatrarna tävlar om besökarna. Stämningen är så där passligt bohemisk blandat med storstadspuls och luften nästan vibrerar då folk trängs på de små gatorna.

Stämningen är på topp och om man besöker London är Soho ett måste. Där hittar man mystiska hippiebarer som bjuder på organisk mat och för dem som gillar mexicansk mat rekommenderar jag varmt Wahaca som med sina kaktustacos gör mig varm i hjärtat.

Metron löper bra trots farhågorna men då jag velat bekanta mig med staden på riktigt har jag promenerat och visst är det något speciellt med staden som en gång var huvudstad i ett imperie där solen aldrig gick ner.

Så med fem dagar kvar av OS börjar det kännas vemodigt samtidigt som det är roligt att komma hem. Det jag nog kommer att sakna mest är den pulserande staden, människorna och vänligheten som visade sig överallt.